”Högt i tak, men golvet spricker”

Efter ett kundbesök i finansbranschen fick jag ett mejl. Ett sådant som inte släpper taget. Det var från en ung man, en av få i sin organisation med utländsk bakgrund i en ledande roll. Han skrev: "Jag vet inte längre vad jag får säga. Jag vet inte vad andra får säga. Och värst av allt: jag vet inte längre om jag är välkommen i rummet." 

Det är en mening som stannar kvar, inte för att den är dramatisk, utan för att den är smärtsamt vanlig. Jag möter allt fler chefer och medarbetare som beskriver samma sak: en osäkerhet kring vad som egentligen gäller i samtalen på jobbet och en oro för att säga ”fel” i rum där stämningen snabbt kan skifta. Det är en växande tendens i många organisationer. Inte för att människor blivit mer lättkränkta, utan för att ledarskapet ofta är otydligt med ramarna.

Hårdare ton runt lunchbordet 

När han fortsatte beskrev han hur samtalen på jobbet hade förändrats. Inte längre om kunder, riskanalys eller strategier. I stället hade lunchbordet blivit en scen för geopolitik, värderingsdebatter och snabba domar. Tonen hårdare. Rummen smalare. Blickarna snabbare att avläsa avvikelser. 

Och så började han tvivla på sig själv. Om han var problemet. Om han var "för känslig". Det är nästan ironiskt: Vi har skapat arbetsplatser där människor känner sig osäkra, inte för att de gör fel, utan för att ingen säger vad som gäller. Vi pratar om "högt i tak", men glömmer att högt i tak inte hjälper om golvet samtidigt spricker under dem som står på det. 

Otydlighet en risk 

Vi säger att "alla är olika", men är otydliga med det som faktiskt spelar roll på jobbet: Personliga principer gäller hemma. På jobbet gäller företagets värderingar och ansvar. Det är inte begränsande. Det är ett kontrakt. Och om ledare inte förkroppsligar det kontraktet, varför skulle någon annan göra det? 

Finansbranschen borde egentligen vara bäst i klassen här. Ingen annan sektor vet lika väl som ni att otydlighet är en risk. När regler saknas, gör människor som de själva tycker. Det är så marknader svajar, kundrelationer brister och talanger väljer bort er. 

Det är exakt samma logik i en organisationskultur. När ingen håller i rummet, tar de starkaste rösterna över. De mest utsatta tystnar. Och tystnaden misstolkas som att allt är okej. Det är det inte. Varje person som blir tyst på grund av klimatet kostar er något: ett perspektiv, en analys, en idé, en avvikande tanke som hade kunnat göra er affär bättre. Det syns inte i Q1, men det syns i långsiktigt värde, innovationsgrad och förmågan att attrahera människor som inte är kopior av dem ni redan har. 

Arbetsmiljö en central styrnings- och riskfaktor 

Och vi vet att det redan finns sprickor. Enligt Finansförbundets Stressrapport 2023 uppger hälften av medlemmarna att stress och press är ett arbetsmiljöproblem. Det borde få fler att reagera. För det visar att arbetsmiljö, inklusive ledarskap och klimat, inte är en "mjuk fråga", utan en central styrnings- och riskfaktor för hela branschen. När människor pressas tystnar de. Och när människor tystnar förlorar ni viktigare tillgångar än någon kvartalsrapport visar. 

Så vad svarar man en ung man som tvekar på om han ens ska ta plats i ett rum där han egentligen behövs? Jag skrev: Nej, det är inte du. Det är bristen på ledarskap. Det är rädslan att sätta ord på vad som gäller. Rädslan att markera när ett samtal glider. Rädslan att säga: "Här pratar vi på ett sätt som gör att alla kan vara med, inte för att vara snälla, utan för att vi behöver alla perspektiv om vi ska fatta kloka beslut." 

Det är inte en inskränkning. Det är en förutsättning för kvalitet. Inkludering handlar inte om att vara överens. Det handlar inte om att gå runt på tå. Det handlar om att skapa rum där människor inte behöver lägga energi på att försvara sin existens, utan kan lägga den på att göra sitt jobb. Rum där vi kan vara professionellt oeniga, utan att bli existentiellt hotade. Rum där sakfrågor får krocka utan att människor behöver försvara sin identitet, sitt ursprung eller sin plats. 

En historisk möjlighet 

Och finansbranschen, snabb att mäta det som går att räkna, behöver börja räkna det som är svårast att få tillbaka när det går förlorat: människor som vill stanna, som vill bidra, som vågar säga det ni behöver för att bli så bra som ni har potential att vara. 

Finansbranschen står inte inför ett omöjligt problem, utan inför en historisk möjlighet. De rum som lyckas vara både trygga och krävande kommer inte bara attrahera fler perspektiv, de kommer fatta bättre beslut, snabbare. Ni har allt som krävs: analytiska verktyg, ledarskapsmod och en vilja att vara bäst i klassen. Nu handlar det bara om att rikta samma noggrannhet mot kulturen som ni gör mot kapitalet. 

Och det är där den verkliga konkurrenskraften börjar, med att vi förstår något som är lika enkelt som det är avgörande: På arbetet får du tänka fritt. Du bör tala klokt. Och du måste agera lojalt mot uppdraget, värderingarna och människorna i rummet. Det är så man bygger rum där taket är högt och golvet håller. 

Aaron Kroon, strategisk rådgivare, ledarskapskonsult och grundare av konsultföretaget Black Batman. 

 Mer från Aaron Kroon: 

Det räcker inte att vilja inkludera, om vi inte ändrar det som exkluderar. Branschsiffrorna är varningssignaler som kräver åtgärder, skriver Aaron Kroon, strategisk rådgivare och ledarskapskonsult.

Läs Aaron Kroons krönika