Detta är en personlig betraktelse. Åsikter som uttrycks är krönikörens egna.
För ungefär ett år sedan ledde jag en proteströrelse på Harvard mot Trumps attacker på vårt universitet, dess internationella studenter och det fria ordet. Under två månader gjorde jag över 100 intervjuer för alla de stora amerikanska och globala medierna, då fick jag ofta en fråga som var något svår att svara på, även om den alltid var välmenad: ”Vad ska du göra efter examen?”
Och vad svarade jag? ”Jo, jag ska studera vid Tsinghua-universitetet i Kina.”
I en kort live-intervju var det svårt att lägga ut texten om varför, så det framstod något ironiskt att en yttrandefrihetsaktivist som jag själv ena dagen försvarade demokratin, den andra befann mig i ett land med total avsaknad av den. Men mitt syfte med att studera i Kina var att få en unik inblick i världens största ekonomi i PPP, 1,4 miljarder människor och världens äldsta obrutna civilisation. Jag uppfattar nämligen att få experter, vare sig i Sverige eller i USA, verkar förstå Kina på djupet.
Viktigaste geopolitiska frågan i vår tid
Kinas utveckling och relationer med omvärlden är den kanske viktigaste geopolitiska frågan i vår tid, även om den tenderar att hamna i mediaskugga av Trumps galenskaper. Vad är egentligen Kinas ambitioner i världen? Är till exempel Kinas Belt and Road Initiative (BRI) ett projekt för ökad frihandel eller är det en ond plan och skuldfälla för att skapa ett parallellt ekonomiskt system som kan utnyttjas för att ta över världen?
Svaret jag har landat i efter att ha bott här i snart ett år är att Kinas ambitioner inte nödvändigtvis är onda. Men riskerna med det beroende världen byggt upp gentemot landet är ändå betydande.
Kinas politiska ledning framhäver ofta att Kina är en fredlig deltagare i den globala ekonomin. Landet håller sig borta från andra länders inrikesaffärer, invaderar inte andra länder och strävar efter harmoni. Genom handel vill Kina etablera "win-win partnerships", som Xi Jinping ofta uttrycker det.
Vill inte bli världspolis
Kinas prioritering har varit att stärka det egna landet och folket. Att bli en världspolis som USA med militärbaser över hela världen är inget man strävar efter. Det vore bara kostsamt och riskerar att skapa en eskalering som får negativa konsekvenser för möjligheten att handla med hela världen.
Det senaste årets förändrade och kaosartade amerikanska utrikespolitik har bara stärkt Kinas politiska ledning i den övertygelsen. Det är inte bara ett narrativ som låter bra, utan en övertygelse som till mångt och mycket också visat sig i handling, inte minst i Kinas ointresse av att lägga sig i krigen i Mellanöstern och Ukraina.
Kinas ambitioner ska förstås mot bakgrund av landets historia. Kommunistpartiet tog över landet efter vad kineserna kallar “Förödmjukelsens århundrade”. I tusentals år var Kina ett respekterat imperium som handlade med världen och bidrog till uppfinningar såsom kompassen, papper och porslin. Men efter industrialiseringen gick Kina från att representera cirka 33 procent av världens BNP till under 5 procent i början och mitten av 1900-talet.
Berett att försvara rätten till respekt
Från det första opiumkriget 1839 fram till andra världskriget gick Kina igenom flera militära nederlag som innebar att man förlorade kontroll över Hongkong, behövde betala omfattande krigsskadestånd och öppna upp så kallade traktatshamnar för utländsk handel på västerländska och japanska villkor. Det är en period i Kinas historia som satt sina spår och lett fram till slutsatsen att man behöver bli stark nog att motstå utländska påtryckningar.
Kina av i dag är berett att försvara rätten att bli visad respekt och vill aldrig återgå till en situation där man underordnar sig andra länder. När Trump inledde sitt tullkrig mot resten av världen var det bara Kina som svarade med att införa tullar i samma omfattning och lyckades få den amerikanska administrationen till förhandlingsbordet på lika villkor.
Kina har en dominerande ställning i de många högteknologiska leveranskedjor resten av världen är beroende av. I första hand är det en strategi för att inte själva hamna i underläge genom att vara beroende. I andra hand är det ett sätt att skapa ett beroende hos andra länder som kan utnyttjas om Kinas intressen hotas.
Två faktorer avgör
I teorin är det en linje som gör det möjligt för stormakterna att samexistera. Men två faktorer kommer att sätta det förhållningssättet på prov och dessa är värda att hålla ögonen på för den som vill bedöma risker i världsekonomin:
- Makt tenderar att korrumpera, och det är inte säkert att nästa generations ledare för kommunistpartiet har samma förhållningssätt. I takt med att tillväxten avtar är det möjligt att de nya kinesiska ledarna försöker hitta andra sätt att fortsätta driva projektet "den kinesiska nationens stora återuppståndelse", som hittills bestått av ekonomisk utveckling.
- Peking kan också uppleva sig tvingat att ta på sig en mer aktiv och interventionistisk roll i världen. De senaste månaderna har USA gett sig in militärt i två av Kinas viktiga handelspartner, Venezuela och Iran. I fall USA fortsätter med samma strategi är risken att Kina upplever att det enda sättet att hålla det egna landet säkert är att ta på sig mer av en hegemonisk roll i världen. Då kan man mycket väl använda de många ekonomiska påtryckningsmedel man byggt upp.
Framtiden för den kinesiska stormaktsekonomin är inte förutbestämd. De kommande åren kommer att vara avgörande och beror både på den interna politiska utvecklingen och på hur resten av världen väljer att förhålla sig till Kina. Båda sidor vet att kostnaden för eskalering kan komma att bli enorm räknat i både pengar och människoliv.
För oss som brinner för demokratiska rättigheter och yttrandefrihet står dessutom ytterligare värden på spel.
Leo Gerdén, samhällsdebattör och Schwarzman Scholars-student vid Tsinghua University i Kina.