Hanna Gerdes: ”Gör demokratin konkret och ta arbetsmiljön på allvar"

Detta är en personlig betraktelse. Åsikter som uttrycks är krönikörens egna.

2026 är ett år som har börjat minst sagt omskakande. I början av januari gick USA in i Venezuela, fängslade Nicolas Maduro och förde honom till New York för att ställas till rätta inför amerikansk domstol. 

Få personer lär sakna Nicolas Maduro. Nicolas Maduro är inte Venezuelas legitima president utan en diktator som styrt landet med järnhand. Under hans tid vid makten var repression, godtyckliga gripanden, tortyr i fängelser och skjutning av fredliga demonstranter vardag. 

Själv har jag ägnat ett helt liv åt att stödja demokratirörelser i flera av världens mest repressiva stater. Jag tillhör därmed inte de som gråter när diktatorer inte kan sova tryggt på natten. Trots detta skakade den amerikanska interventionen i Venezuela om mig rejält. 

En viktig princip att värna 

Den internationella rätten bygger nämligen på principen att stater inte får använda vapenmakt för att invadera andra stater – vare sig för att ta territorium eller för att avsätta andra länders ledare. Denna princip är framför allt ett viktigt skydd för mindre nationer – inte minst alla länder som är omgivna av auktoritära stater styrda av ledare med storhetsambitioner. 

Det är denna princip som enar Europa mot Rysslands aggression mot Ukraina och som ses som skyddsvall när Kina blickar mot Taiwan. Principen är viktig att värna – inte minst i en tid när världens stormakter tillåts relatera till den regelbaserade världsordningen som om den vore en à la carte-meny. 

När diktaturer faller – inte på grund av människors frihetskamp utan på grund av maktfullkomliga mäns egenmäktiga vapenkraft – får vi en betydligt farligare värld där endast den starkes rätt råder. En värld där viktiga förhandlingar mellan länder inte primärt sköts av diplomater utan via soldater. 

Historiskt unikt 

Som ett brev på posten har temperaturen höjts – globalt och i vårt eget närområde. I skrivande stund, i mitten av februari, har Kina har intensifierat sina militära övningar kring Taiwan. Samtidigt har den militära närvaron i Arktis förstärkts – ett område som länge betraktats som en lågspänningszon. I vårt närområde har utredningar om misstänkt sabotage mot undervattenskablar och annan kritisk infrastruktur gjort sårbarheten påtaglig. 

Europas tyngsta politiska ledare gick dessutom nyligen gemensamt ut för att slå fast att Grönland är en del av Danmark, att Danmark är en del av EU, att EU till stor del är en del av NATO och att säkerhet behöver värnas gemensamt. Det är historiskt unikt att detta behövts som en markering mot ett annat Natoland som dessutom är en stormakt och länge varit Europas närmaste allierade. 

Det är lätt att tro att den här sortens händelser hör hemma i utrikespolitiken och främst är frågor för folkrätten – långt från finansmarknaden och våra arbetsplatser. I fallet Venezuela kan det också vara frestande att känna: vad bra – Trumps agerande innebär väl bara en diktator mindre? Man missar då lätt att detta är ett steg mot en betydligt farligare logik – nämligen att den som har mest militär kraft kan agera hur den vill. 

Därför kan den regelbaserade världsordningen inte bara vara en abstrakt idé som diskuteras bland jurister och statsvetare. Den är ett säkerhetsnät som gör världen mindre godtycklig och framtiden mer möjlig att planera – och den angår i högsta grad Finansförbundets medlemmar. 

Ökat ansvar på individen 

Finansmarknaden bygger i grunden på samma sak som folkrätten: förutsägbarhet. Förtroende för att spelregler gäller och att överenskommelser betyder något. När den ordningen försvagas ökar osäkerheten. Det som i går var en stabil relation kan i morgon bli en sanktionsfråga. Det som nyss var en normal affär kan plötsligt innebära en varumärkesrisk eller juridisk risk. 

Med ökad osäkerhet landar mer ansvar på individen. Beslut ska tas snabbare och ofta under större press. Konsekvenserna av fel kan bli betydande – både för verksamheten och för den enskilda medarbetaren. Det är därför detta inte bara är en geopolitisk fråga, utan också en arbetsmiljöfråga. 

Det som förenar Venezuela, utvecklingen kring Taiwan och den ökade militära närvaron i Arktis är inte att situationerna är identiska – utan att de tillsammans pekar mot en förskjutning. För finansmarknaden innebär det ökade riskpremier och snabbare omvärderingar – och för den enskilda medarbetaren fler svåra avvägningar i juridiska och etiska gråzoner. 

Så, vad behöver vi göra framåt? 

• Vägra vänja oss. När stormakter bryter mot principer får det inte bli “det nya normala” – för nästa steg går alltid snabbare.
• Försvara institutionerna. Demokrati är domstolar, granskning, fria medier och oberoende myndigheter – inte bara val och starka ledare.
• Bygg motståndskraft i vardagen. I finanssektorn betyder det robusta processer, tydliga mandat och att integritet alltid ska vara möjlig även under press. Den press som Riksbanken just nu utsätts för i USA visar hur snabbt sådan integritet kan bli avgörande – även i en tidigare stabil demokrati.
• Gör demokratin konkret och ta arbetsmiljön på allvar. När världen blir mer instabil ökar trycket på individen. Då krävs rimliga krav, transparens och möjlighet att säga ifrån. Skydd för visselblåsare är demokrati i praktiken – även på jobbet.
• Håll fast vid principerna även när det känns frestande att tumma på dem. Folkrätt, rättssäkerhet och tydliga spelregler är inget extra – det är grunden för stabila samhällen och en fungerande finansmarknad.

Att värna principerna är därför inte idealism – det är långsiktig riskhantering. 

Hanna Gerdes, människorättsjurist, folkbildare och ordförande för Civil Rights Defenders. 

Läs mer från Hanna Gerdes:

En fri marknad kräver rättssäkerhet, yttrandefrihet och respekt för individen. När dessa värden hotas, hotas också finansiell stabilitet, investeringar och hållbart företagande, skriver Hanna Gerdes.

Läs Hanna Gerdes krönika