"Varför måste du alltid prata om att du är bög?"

Detta är en personlig betraktelse. Åsikter som uttrycks är krönikörens egna.

Kommentaren kom från en man på LinkedIn. Han fortsatte: "Jag går ju inte omkring och berättar för alla att jag är straight."

Och vet du vad? Jag tror faktiskt att han ställer en fråga som finansbranschen borde fundera mer på. Inte därför att han nödvändigtvis har rätt. Utan därför att hans resonemang blottlägger något intressant. Om kompetens är det enda som spelar roll, varför spelar då sexuell läggning någon roll överhuvudtaget?

Det borde den inte göra. Men kanske är det just därför den fortfarande gör det.

När meritokrati möter verklighet

Finansbranschen är en bransch byggd på att identifiera värde. Varje dag försöker analytiker hitta bolag som marknaden underskattar. Investerare letar efter potential som andra missar. Riskchefer arbetar systematiskt med att upptäcka blinda fläckar innan de blir kostsamma. Hela branschen bygger egentligen på samma grundidé: att se sådant andra ännu inte har sett.

Därför har jag ibland funderat över en sak: Varför använder vi inte alltid samma logik när det gäller människor?

För om finansbranschen verkligen rekryterar, utvecklar och befordrar de bästa talangerna borde en enkel fråga vara lätt att svara på: Hur många öppna hbtq-personer i ledande positioner inom svensk finans kan du spontant nämna?

De flesta behöver fundera en stund. Vissa kommer inte på någon alls.

En blind fläck i en bransch som ska se allt

Det betyder inte att kompetensen saknas. Det betyder inte heller att diskriminering är normen. Tvärtom. Min erfarenhet är att de allra flesta ledare i finansbranschen vill göra rätt och genuint tror på meritokrati. Men ibland finns ett avstånd mellan hur vi vill att verkligheten ska fungera och hur människor faktiskt upplever den.

För den stora frågan handlar sällan om öppen diskriminering. Den handlar om energi. Om den lilla mentala kalkyl som vissa människor fortfarande gör varje dag.

Ska jag berätta om min partner?
Ska jag rätta personen som antar att jag är heterosexuell?
Ska jag säga något eller låta det passera?
Ska jag vara mig själv eller göra det lite enklare för alla andra?

Varje enskilt tillfälle kan verka obetydligt. Men summan av dem är det inte. För människor gör sitt bästa arbete när de kan fokusera på arbetet, inte på hur de uppfattas. Inte på hur mycket av sig själva de behöver redigera. Inte på vilka delar av sin identitet som känns säkra att visa.

Små val som påverkar prestation

Det här är också anledningen till att jag ibland tycker att diskussionen om hbtq-inkludering fastnar på fel ställe. Vi pratar gärna om värderingar. Men kanske borde vi oftare prata om prestation. Vi pratar om rättvisa. Men kanske borde vi oftare prata om potential.

För om två personer har exakt samma kompetens men den ena lägger energi på att anpassa sig istället för att bidra fullt ut, då har vi inte bara ett mänskligt problem. Vi har ett produktivitetsproblem. Ett innovationsproblem. Och i förlängningen ett konkurrenskraftsproblem.

Från värderingar till affärsnytta

Det är här affärskopplingen kommer in.

När jag möter företag i finansbranschen upplever jag sällan att viljan saknas. Däremot saknas ofta kunskap om vad inkludering faktiskt innebär i praktiken. Och ibland saknas modet att prata om frågorna överhuvudtaget. För många organisationer är det fortfarande enklare att hänga upp en regnbågsflagga under Pride än att prata om hur kulturen ser ut de övriga elva månaderna om året.

Samtidigt tror jag att många underskattar sin egen betydelse. För ett inkluderande arbetsliv skapas inte enbart av vd:ar, HR-avdelningar eller policydokument. Det skapas i vardagen. Vid kaffemaskinen. I mötesrummet. Under kundlunchen. I de små ögonblick där människor avgör om de känner sig välkomna eller inte.

Inkludering skapas i vardagen

Så hur kan du som arbetar i finansbranschen bidra?

Börja med att vara nyfiken. Anta inte att alla lever samma liv som du. Var uppmärksam på vilka ord du använder och vilka antaganden du gör. Om någon berättar om sin partner, låt det vara lika odramatiskt oavsett kön. Om någon delar något personligt, möt det med samma självklara respekt som du skulle göra med vem som helst.

Och kanske viktigast av allt: var den person som gör det lite enklare för andra att vara sig själva.

För de flesta människor behöver inte fler policydokument. De behöver signaler. Små tecken på att de hör hemma. Att de inte behöver välja mellan att passa in och att vara sig själva.

De bästa investerarna vet att marknaden ibland missprissätter tillgångar. Jag undrar om samma sak ibland händer med människor.

När människor blir en underskattad tillgång

För i en bransch som är besatt av att identifiera potential före alla andra borde vi kanske ställa oss en enkel fråga:

Hur mycket kompetens går förlorad när människor fortfarande känner att de först måste passa in innan de kan bidra fullt ut?

Kanske är det därför vissa av oss fortfarande pratar om att vi är homosexuella. Inte för att sexuell läggning är det viktigaste med oss. Utan för att den dag då ingen längre behöver fundera på om den påverkar deras möjligheter, då kommer ingen heller att behöva prata om den.

Och det är kanske den mest lönsamma investeringen en organisation kan göra.

Aaron Kroon