– Jag väljer mina strider noga. Om du gnäller om allt, blir det till slut ingenting av något. Men när det är nödvändigt med brösttoner så sätter jag ner foten, säger Rikard Nyström, ordförande i Nordeas koncernklubb.

”Man kommer längre utan skrik och gormande”

I våras valdes Rikard Nyström till ny ordförande i Nordeas koncernklubb. Så här presenterar han sig och klubbens arbete.

Hur ser din bakgrund ut, yrkesmässigt och fackligt?

1998 klev jag in på Nordbankens kontor i Kramfors och började jobba i kassan, så i år har jag jobbat 20 år i banken. Normala vägen då var att med tiden gå åt rådgivningshållet, så 2003 började jag som personlig bankman på kontoret i Sollefteå, med egen kundstock på cirka 1 000 kunder.

Fackligt började jag tre, fyra månader efter jag började i banken. Då slutade det tidigare kontaktombudet, och jag fick då höra att den sist anställda var tvungen att ta rollen…

2006 blev jag invald i den dåvarande regionala klubbstyrelsen för banking i Norr- och Mellansverige. Där blev jag inslängd i hetluften direkt och fick på en gång ansvar för förhandlingar.

När de regionala klubbarna inom banking slogs ihop 2014 blev jag vald till ordförande för den nya klubben. Och i april i år blev jag koncernklubbsordförande.

Vilka är största frågorna för klubben i höst?

Ibland har jag en känsla av att allt är viktigast och i fokus på en gång, det är massa som pågår hela tiden. Förra hösten kom beskedet att vi ska bli en ganska ordentlig portion färre; 4 000 anställda och 2 000 konsulter. Det i sig är – jag gillar egentligen inte ordet utmaning eftersom det känns som en omskrivning för när det är någon skit på gång – men det är en utmaning att bli så många färre.

Samtidigt händer mycket i branschen; arbetsuppgifter förändras och de kompetenser som efterfrågas blir annorlunda. Där måste vi som facklig organisation ta tillvara medarbetarnas rätt till kompetensutveckling – arbetsgivaren måste förstå att det behöver läggas resurser i form av både tid och pengar för att göra detta på ett bra sätt.

Tittar vi på de bredare penseldragen, så är det oroväckande med det som kommer fram i förbundets senaste rapport om långtidssjukskrivningar i branschen. Vi blir färre och färre, men vinsterna ökar ändå – det känns som att det finns en korrelation. När färre ska göra mer ökar sjukskrivningarna. Vi måste ständigt påminna arbetsgivaren om att de måste besluta vad vi ska sluta göra, eller göra annorlunda, för att medarbetarna ska klara den stress och press som syns i statistiken.

Hur vill du vara som ordförande?

Jag vill vara stöttande. Fackligt arbete för mig är inte något solokvistarbete. Som ordförande kan jag bara vara så bra som jag tillåts vara. Det kan låta defensivt, men jag tror alla behöver bidra för att det ska bli bra. Jag är väldigt lyckligt lottad och har ett bra lag.

Jag vill också vara lyssnande, det tror jag att jag är bra på.

Jag vill föregå med gott exempel och vara tydlig. Men jag vill också fungera som ”djävulens advokat” och utmana tankesätt som ”så har vi alltid gjort tidigare”. Det är viktigt att leka arbetsgivare när man bollar tankar inför en förhandling. Det gäller att ha förståelse för varandras roller.

Brukar du hålla fackliga brandtal?

Det händer. Jag väljer mina strider noga. Om du gnäller om allt, blir det till slut ingenting av något. Men när det är nödvändigt med brösttoner så sätter jag ner foten, och då uppfattas inte det som något gnäll.

Jag kan hålla brandtal både inom organisationen och för arbetsgivaren. När det sker inför arbetsgivaren upplever jag att det blir en annan dynamik efteråt. Det gäller att göra det med ett lugn, man kommer längre i mötet med banken om man inte skriker och gormar. Man måste spotta på stenen för att urholka den. Men det är klart att man ledsnar också ibland.

Vilka är koncernklubbens mål närmaste året?

Vi har utarbetat en plan utifrån de mål som kongressen satte upp 2016. Men ”kött och potatis”-verksamheten sker ute i klubbarna där krävs en tvåvägskommunikation så vi är lyhörda för vad medlemmarna behöver.

Medlemmarnas kompetensutveckling är en oerhört viktig parameter att trycka på. Det är tufft idag – vi förväntas vara kompetenta i vårt jobb, och samtidigt kan inte arbetsgivaren tala om vad som behövs om sex månader.

Vi i facket måste ha en polisfunktion i detta, och se till att arbetsgivaren skjuter till resurser för kompetensutveckling, annars finns risk att banken gör omorganisationer och slänger ut kompetent folk, som kanske bara skulle ta några månader att lära upp till en ny tjänst. Vi kan inte bara acceptera att dessa måste sluta för att arbetsgivaren säger att de inte duger.

Rikard Nyström

Ålder: 40 år.

Familj: Sambo, en bonusdotter på 9 år och två egna pojkar som är 14 respektive 9 år.

Bor: I Kramfors

Fritid: Spelar musik, både som trubadur och i ett coverband. Jag sjunger och spelar gitarr och bas. Annars vill jag mest vara med familjen och ta tillvara på den tiden jag inte är ute och reser.

Ogillar: Otydlighet

Därför jobbar jag fackligt: Därför att jag VET att det gör skillnad. I det större perspektivet handlar det om att teckna kollektivavtal för att få till schysta villkor och begränsa godtycklighet. För den enskilde kan medlemskapet betyda allt från rabatter på kryssning till att få hjälp i en svår situation, till exempel i en sjukskrivning. Allt kokas ner till att det gör skillnad att vi finns – det är därför jag enträget fortsätter.