Mats Odell skjuter över målet - igen

Finansmarknadsminister Mats Odell fortsätter sitt korståg mot bankerna. Denna gång är han upprörd över att bankerna under 2009 kan betala ut bonusar - för resultatet 2008? som inte överensstämmer med Finansinspektionens nya regler fr o m den första januari 2010!

Reglerna antogs strax före jul efter en kort och intensiv debatt. Att nu begära att bankerna ska ändra på ingångna överenskommelser om rörliga ersättningar med retroaktiv verkan känns främmande, oavsett vad man tycker om överenskommelserna. En facklig ståndpunkt brukar vara att ingångna avtal gäller. De siffror från Finansinspektionens undersökning Odell hänvisar till är "hemliga". Det är svårt att kommentera hemliga siffror - men synpunkten om retroaktiva åtgärder gäller ändå.

Finansmarknadsministerns förhållningssätt bidrar inte till att sanera den vidlyftiga floran av bonusersättningar. Det driver snarare på en populistisk hets mot alla banker. Visserligen tvingades Finansinspektionen dra tillbaka förslaget att de nya reglerna för rörliga ersättningar skulle gälla alla - men det var knappast våra politikers förtjänst. De nuvarande reglerna gäller bara de som i praktiken kan påverka risknivån i företaget. Att besluten ska tas i företagets styrelse och offentliggöras medför att vi från fackligt håll får insyn och möjlighet till inflytande i dessa frågor - vilket inte alltid varit fallet hittills. I och för sig anser jag att det gick alldeles för fort och att man borde inväntat EUs kapitaltäckningsregler som kommer inom kort. Då hade vi fått ett bättre beslutsunderlag och säkert också ett bättre regelverk som korresponderar med övriga EU. Det är ju inte bra om vi i vår iver att visa på resultat skapar ett nationellt regelverk som missgynnar den inhemska finanssektorn i förhållande till andra länders. Vi bör i stället utveckla regler för en gemensam och integrerad finansmarknad inom EU. Vi tjänar alla på att den finansiella sektorn fungerar - även med inslag av statliga ingripanden och skattepengar.

Tonläget i debatten om "finanskrisen" tenderar att vara både osakligt och tendensiöst. Detta får ibland märkliga effekter - som när LO i sitt remissvar om de nya bonusreglerna anser att den svenska modellen ska gälla på arbetsmarknaden utom för den finansiella sektorn. Inom denna , av allt att döma suspekta, sektor utgör aktörerna enligt LO "moralrisker", som ska särbehandlas med inskränkningar i rätten att träffa avtal. En i mina ögon märklig facklig hållning.

Det är för lätt att knipa poäng genom att hänvisa till den globala finanskrisen. "Se bara hur det gått för Island, för att inte tala om USA och England". De verkliga avarterna av bonusexcesser har trots allt inte förekommit hos oss. De svenska bankerna har klarat sig väl genom krisen. En anledning till det är det stålbad - med stora personalminskningar - som bankerna gick igenom under den i Sverige mycket större finanskrisen på nittiotalet. Det arbetet har nu även internationellt framställts som ett föredöme.

Alla svenska storbanker har inte samma bonus- och ersättningskultur. Det finns storbanker utan bonusar för sin högsta ledning. Alla banker har inte tagit del av de krispaket som andra valt att utnyttja. Jag vill påstå att krispaketen inte har kostat skattebetalarna de summor som ibland nämns i den allmänna debatten - framför allt inte på sikt.

Att som Mats Odell slå urskiljningsöst mot hela det svenska banksystemet skadar förtroendet för bankerna och därmed också förtroendet för de som arbetar på bankkontor och andra arbetsplatser. De allra flesta bankanställda har inga höga bonusar och är inte extremt högavlönade. Jag efterlyser en saklig och nyanserad debatt och diskussion för att på ett konstruktivt sätt komma till rätta med de avarter som ju finns även i svenska banker. Från Finansförbundet är vi mer än villiga att bidra till denna nyansering.

Debattartikeln på Aftonbladet